Lyssna på ugglor. Mars 2008

Jag har stannat bilen och står bredbent mitt på en dåligt plogad skogsbilväg någon mil väst om Skellefteå. Vägen är så smal mellan de höga plogkanterna att ett möte mellan två bilar verkar omöjligt. Men någon fler bil kommer knappast här mitt i natten. Jag spänner mitt hörselsinne och registrerar trädens skarpa knäppningar i kylan, suset från bilar på en avlägsen landsväg och dämpade skall från en hund. Efter några minuter av koncentrerat lyssnande kommer inbillningsljuden. Pärlugglor börjar spela oavbrutet från obestämda riktningar, så svagt men ändå så tydligt. Jag vet att de inte finns annat än i mitt huvud, men det är så frestande att tro på dom att jag låter dom spela vidare en stund bara som näring till mina förhoppningar. Kylan kryper genom kläderna och efter ytterligare några minuter ger jag upp. Ingen uggla här.

Jag åker vidare och gör ett nytt stopp efter några kilometer för att upprepa proceduren. Jag hör pärlugglan i samma ögonblick som jag öppnar bildörren. Den spelar ihärdigt kanske femhundra meter in i skogen. Månen, som är på väg mot full, ger granskogen en skarp svart silhuett mot den nattblå himlen. Skuggorna slår långt över det vita snötäcket. Jag står absolut still och försöker andas så lite som möjligt och genom munnen för att inte störa hörselsinnet. Det resulterar i djupa flämtande luftindrag med jämna mellanrum. Pärlugglans ihärdigt upprepade strof är hypnotisk i sin enformighet. Den faller och stiger i styrka beroende på åt vilket håll den vrider huvudet. Jag står på samma sätt som tidigare, vänd mot ugglan, och lyssnar med ögonen slutna. Det går några minuter, och jag är så hårt fokuserad på ugglestrofen att allt det fysiska glider bort. Kylan och stelheten får mig dock snart att återta kroppsläge och jag går en bit för att mjuka upp lederna.

Någon mil längre fram på kvällen får jag kontakt med en lappuggla. Ett enda dovt fallande pumpande spel på långt håll. Den har ett svagt läte som är lätt att förbise om man inte är uppmärksam. Jag väntar ut den i fem-tio minuter men hör den inte mer. Någonting motiverade den till ett spel men tydligen inte tillräckligt för att fortsätta. Jag åker vidare och gör ytterligare några stopp längs smala och dåligt plogade skogsbilvägar. Jag möter aldrig någon bil. Här och var mitt i den svarta skogen ligger ändå enstaka gårdar. En del till synes övergivna och förfallande, andra tydligt bebodda med plogad gårdsplan, rök ur skorstenen och något fönster som lyser. Ensligheten blir aldrig så påtaglig som under kalla och mörka vinternätter. Någon fler uggla hör jag inte. Jag slår på radion och bilen fylls genast upp av pratande människor från en främmande värld och en annan tid. Jag vänder hemåt likt en rullande oas av modern civilisation genom ödemarken.