Stränder

Stränder, oktober 2009

När jag kommer fram till vattenbrynet så viker jag av och följer stranden åt endera hållet, precis som räven gjort före mig. Mina fötter gör tydliga avtryck i sanden. Stranden blir en historiebok av spår och tecken som kan tolkas. Men historien är bräcklig och raderas ut vid första oväder då vågorna rensar och sköljer ytan redo för ett nytt kapitel med nya tecken, nya historier. Jag låter mina spår korsa över rävens, och bidrar till historien med nya mönster.

Stränder har den effekten på mig att de lockar till äventyr på samma gång som de manar till rofylld eftertanke. Kanske hänger det samman med den alltid så närvarande horisontlinjen, oåtkomlig och ständigt lika avlägsen väcker den min fantasi. Jag vandrar vidare, letar nya spår i sanden, nya möten, nya historier. Även sandstranden har ett slut och ersätts snart av sten och grus, en vassrugg. Spåren blir otydliga men dom finns där fortfarande om man är uppmärksam.