Sillhällarna, Bjuröklubb. Januari 2009

Vi går sakta för att inte halka med vår ömtåliga utrustning, kameror och optik. Marken är frusen, allting är hårt och kallt. Vi söker oss ut över hällmarkerna där vi får bra sikt över vattet utanför, spanar efter livsformer bättre anpassade till ett för oss ogästvänligt klimat. Den kalla vinden biter från norr. Det är inte hutlöst kallt i grader räknat, men vindens kyleffekt är påtaglig. Vindtäta kläder är avgörande, tar man av sig en handske för ett ögonblick i vinden är det inte säkert att man återfår värmen innan vi så småningom är tillbaka i bilen.

I vattnet dyker två svärtor och längre ut rör sig enstaka fiskmåsar längs horisontlinjen. Kylan får luften över det än så länge öppna vattnet att dallra. En björktrast landar i ett träd bredvid. Den känns något vilsen och malplacerad. Den lockar, tittar sig omkring, förmodligen på väg mot en mer björktrastvänlig plats. En smålom går snabbt i medvinden och sträcker förbi söderut, en av de sista innan isen lägger. Bottenviken är utrymningsland i januari. Isen lägger från norr och trycker fågellivet framför sig, tvingar det obevekligt söderut. Vi står på post som betraktare. Tappra övervintrare, det är våran lott.

Solen ligger gulorange rakt i söder, en handsbredd över horisonten som högst, just så pass att den bländar i ögonen. För en fotograf mäts ljuset i bländaröppning och slutartid. Vi riktar våra kameror, trycker av och låter ljuset måla åt oss det ögonblick som är i det ständigt pågående skeendet. Nyss var vi där, nu är vi här, snart är vi nån annanstans. De få ytor mot söder som solen träffar målas varmt i gult. I övrigt är skuggat kallt i blått. Ljus ger färg, färg är ljus.