Ortolansparvar. Maj 2008

Det öppna odlingslandskapet inger det soliga vädret till trots en lätt känsla av vemod. Kanske är det ortolansparvarna. Jag cyklar in i landskapet längs en smal nysladdad traktorväg. Jordkokorna som efter sladdningen ligger utspridda på vägen är torra och dammiga. Jag cyklar även in i fågelsången som tycks springa ur själva växtligheten.

Jag glider genom ett fågelrevir och in i nästa. Den nyss så inspirerade sången övergår då vanligen i ängsligt lockande, varnande eller bara tystnad. Allt som bryter den vardagliga rytmen sprids snabbt vidare, och luften är mättad av budskap för den som kan tolka. Ett par gulärlor spatserar ängsligt längs vägen framför mig, lotsar mig bestämt ut ur deras revir och in i någon annans.

I dikeskanterna flimrar vita kålfjärilar över vårgröna grästuvor. Jag lockas att ta av mig tröjan. Luften är stilla och varm. Det är först när jag sätter mig ner som jag blir accepterad, det ständiga ängsliga lockandet tonar ut och livet normaliseras. Det tycks vara något med själva rörelsen som stör livet här och skapar oreda.

Ortolansparvarna sjunger mjukt och melankoliskt glest utspridda på sina favoritposter, men ändå tillräckligt kraftfullt för att lägga sig över det allmänna sorlet. Det är en art som lever på marginalen i borttynande småjordbrukslandskap som detta. Här trivs den bland snåriga diken och risiga timmerlador.

Jag rullar vidare längs traktorvägen, kryssande med cykeln mellan jordkokorna. Solen bränner mot min bara rygg. Det prasslar och smygs i gräset och snåren längs vägkanten där jag passerar. Små hemliga varelser som lever sina liv i det dolda och inget högre önskar än att det så ska förbli. Hela världen ryms i en dikeskant. När jag sakta lämnar odlingslandskapet bakom mig är det ortolansparvarnas sång som dröjer sig kvar.