Gravkapellet. Mars 2008

Det lilla gravkapellet står mitt på den inre delen av gravplatsen vid Skellefteå Landsförsamlings kyrka, omgivet av kors och gravstenar som visar hättorna i snön. Platsen skapar en stillsam oas mitt i stadens hektiska ljudmatta. Tidlöshet och tidsmedvetenhet i skarp kontrast. Platsen ligger i direkt anslutning till Rovön med Klintforsåns deltaliknande vindlingar och dammar och tätvuxna lövskogar. En oas även för djurlivet. Talgoxarna har ett våril och sjunger med skärande klara toner i det plötsliga blidvädret. Även grönfinkarna tar för sig och hanarna gör fladdriga spelflykter bland trädtopparna med sina vackert tecknade fjäderpennor i gult och grönt blottade för den skarpa marssolen.

En stor flock gråsiskor klänger genom björkarna med ett oavbrutet nervöst svirrande. Plötsligt drar de omotiverat iväg, hattar omkring genom luften och landar i en annan björk längre bort. Gråsiskor finns i mängder nu i vår. Häromdan svepte en in i fönsterrutan där hemma med en distinkt duns och lämnade efter sig på glaset en fuktig fläck och några små, brungrå dun. Av fallet skapade den sin egen enkla grav i ett hål i snön. Döden visste den inget om när den plötsligt drabbades av den, lika lite som de övriga gråsiskorna som svirrande drog iväg och lämnade sin tidigare kamrat efter sig.

En kråka ropar upprepade gånger från en strategisk position i en talltopp. En annan kråkar svarar någonstans bortifrån. De kunde bli ett hot mot den mänskliga värdigheten, men vi lämnar inte som gråsiskorna våra döda till kråkorna, vi föredrar maskarna, de arbetar mer diskret och metodiskt under tystnad. Att värna sina döda är en egenskap som hänger ihop med medvetenheten om den och sannolikt helt förbehållen människan. Människan är mig veterligt den enda varelse som lägger sina döda kråksäkert under jord.

Solen ligger hårt på och det är behagligt att känna värmen från den. Jag lämnar oasen av tidlöshet och följer den smala vägen med sin nyplanterade björkallé in mot landsvägen och kyrkan. Ju närmare vägen jag kommer desto mer överröstas fågelsången av trafikbruset, och jag är snart fullt upptagen med att hålla undan för bilar. Jag tvingas motvilligt och abrupt att övergå till det mer vardagliga tillståndet av tidsmedvetenhet.